Marcus Wangel disputerar 5 juni

Opponent är docent Victor Galaz från Stockholm Resilience Centre vid Stockholms Universitet.

Examinator är professor Anders Lindbom, statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet. Betygsnämndens övriga ledamöter är professor Ashok Swain, institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet och professor Katarina Eckerberg, statsvetenskapliga institutionen vid Umeå Universitet.

Deep Roots and Tangled Branches.  Bureaucracy and Collaboration in Natural Resource Governance in South India 

Marcus Wangel

En effektiv och fungerande naturresursförvaltning är en central del av utvecklingsagendan för de flesta länder i det globala syd. Den här avhandlingen angriper denna fråga genom att studera en viktig men ofta förbisedd aktör: de enskilda byråkrater som är ytterst ansvariga för att implementera och upprätthålla naturresurslagar och policys. Dessa individer – och de offentliga förvaltningar de arbetar för – bär ett stort ansvar för miljontals fattiga, naturresursberoende människors välbefinnande samt för att säkerställa en hållbar användning av planetens allmänningar.

De senaste två årtiondena har samverkan – collaboration – blivit ett ledord i både policydebatter om naturresursförvaltning samt inom den statsvetenskapliga forskningen på området. Enskilda byråkrater uppmuntras att samverka i allt högre utsträckning men tidigare forskning har sällan undersökt hur dessa individer själva ser på den politiska och institutionella miljö de arbetar i. Vi vet också väldigt lite om deras individuella incitament, mål och strategier för att samverka, inte minst i utvecklingskontexter som inte alltid främjar god samverkan mellan olika aktörer.

Den här avhandlingen är en institutionell analys av drivkrafter för samverkan på individnivå. Den bygger på långvarigt etnografiskt fältarbete kring den offentliga skogsförvaltningen i delstaten Kerala i södra Indien där djupgående fältobservationer och nittio intervjuer genomfördes med tjänstemän inom förvaltningen. Den empiriska analysen kommer fram till ett par intressanta resultat. Det främsta är att majoriteten av byråkrater är positivt inställda till att samverka brett av flera olika skäl, men upplever att deras handlingskapacitet begränsas av det formella institutionella ramverket som skogsförvaltningen utgör.

För att komma runt dessa hinder så har byråkraterna skapat flertalet gränsöverskridande, informella nätverk som fungerar som en plattform för institutionell samordning och samverkan. Noterbart är att byråkraterna utvecklar incitament och strategier, till exempel de informella nätverken, för att samverka kring frågor och förändringar som är normativt önskvärda men som de upplever att de inte kan åstadkomma genom formella kanaler. Inte minst gäller det förbättrade förhållanden för marginaliserade grupper i skogsområden samt ett stärkt miljöskydd av kritiska skogsekosystem. Detta står i direkt kontrast till de flesta tidigare studier som relativt ensidigt har fokuserat på fall av byråkratisk korruption och vanskötsel i kontexten av naturresursförvaltning. Resultaten är också anmärkningsvärda då de pekar på en rik variation av flera mer nyanserade roller och drivkrafter som enskilda byråkrater i Indien kan ge uttryck för, bortom den sedvanliga bilden av den korrupta tjänstemannen.

Utöver en kontextualiserad och levandegjord beskrivning av informell samverkan mellan byråkrater i en utvecklingskontext så gör denna avhandling ytterligare två bidrag. För det första belyser och demonstrerar den värdet av en etnografisk metodansats i studier av informella institutioner i kontexter som är både understuderade och svårtillgängliga för forskare. För det andra bidrar avhandlingen till viktiga teoretiska diskussioner om samspelet mellan formella och informella institutioner. Detta gäller särskilt tanken om det nödvändiga och rationella i att följa informella strategier när formella institutionella regler utgör en begränsning i handlingsutrymme, eller när offentliga organisationer saknar förmågan att lösa komplexa samhällsproblem.