Lars Wikman disputerar den 12 maj

Opponent är professor Johan Eriksson, institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola.

Betygsnämndens ledamöter är docent Annika Bergman Rosamund, statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, docent Erik Noreen, institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet och professor Joakim Palme (ordförande vid disputationen), statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. 

Disputationen kommer att äga rum på svenska.

Don’t Mention the War: The forging of a domestic foreign policy consensus of the Entry, Expansion and Exit of Swedish Military Contributions to Afghanistan

I doktorsavhandlingen Don’t Mention the War undersöker Lars Wikman skapandet av politiskt stöd för det svenska militära bidraget till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan 2002–2014. Utöver att avhandlingen ger en detaljerad skildring av hur beslutsprocessen gick till går det att placera in den i ett sammanhang där den lägger en pusselbit för att förstå den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sverige under 2000-talet. Förhållandet till Nato och USA finns med i bakgrunden då det omfattande bidraget till Afghanistan öppnade dörrar för Sverige i den internationella politiken.

Avhandlingen behandlar tre centrala beslut för det svenska engagemanget i ISAF: att gå in militärt i Afghanistan 2001–2002, att utvidga den militära insatsen och ta ett geografiskt ansvar över ett stort område i norra Afghanistan 2003–2005, och avslutningsvis att dra tillbaka stridande trupp från Afghanistan 2009–2010. Utöver arkivstudier bygger avhandlingen på 55 intervjuer med politiker, tjänstemän och officerare från alla nivåer av beslutsprocessen från ministrar till handläggare.

Det är allmänt vedertaget att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte får bli föremål för inrikespolitisk strid. Konsensus inom dessa frågor blir därmed ett mål i sig men är inget som plötsligt bara uppstår, betonar Lars i sin avhandling. Genom att olika aktörer aktivt väljer att lyfta fram vissa delar och tona ner andra, så kallad framing eller inramning, kan stöd mobiliseras och politiskt motstånd avvärjas. För den svenska regeringen handlade det om att det svenska militära bidraget porträtterades som en traditionell svensk insats samtidigt som det särskildes från amerikansk krigföring i regionen.

Det finns en dominerande förståelse i utrikespolitiska kretsar för vad som är kontinuiteten i svensk utrikespolitik och detta är starkt kopplat till trovärdigheten för Sverige som internationell aktör. Detta leder till att om en militär insats ska ha ett brett politiskt stöd kan den inte avvika, allt för mycket, ifrån denna dominerande uppfattning. Till exempel lyftes FN, mänskliga rättigheter och humanitära insatser fram för att det militära bidraget skulle ligga i linje med tidigare svenskt internationellt engagemang. Men framförallt skapades en distinktion mellan ”kriget” i Afghanistan och den svenska insatsen genom en geografisk och organisatorisk uppdelning av de internationella insatserna i Afghanistan.

När porträtteringen av ”kriget” efterhand spillde över till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF började även stödet för insatsen att svaja. Under insatsens gång ändrade konsensusen karaktär från enighet till ett blocköverskridande stöd där Vänsterpartiets och Miljöpartiets avhopp marginaliserades politiskt. Till slut var motståndet inom den röd-gröna oppositionen påfallande och interna splittringar inom Socialdemokraterna sammanföll med ett behov att ena oppositionen inför valet 2010. Detta påverkade även regeringen i detta fall för i en politisk process där konsensus eftersträvas binds regering och opposition till varandra.

Socialdemokraterna och Moderaterna har en unik ställning i utrikespolitiska frågor som garant för stabiliteten och kontinuiteten. Givet relationen mellan regering och opposition i frågor där konsensus eftersträvas blir Socialdemokraternas interna stridigheter även ett problem för Moderaterna i regeringsställning. I partiledningarna fanns en gemensam grund bakom inriktningen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik och även om valkampanjen 2010 utmynnade i en del skärmytslingar kunde partierna enas om en väg framåt efter valet genom en blocköverskridande överenskommelse där stridande trupp skulle dras tillbaka. En kompromiss som kunde ramas in på ett sätt som både förespråkare och motståndare till insatsen kunde ställa sig bakom.

Regeringen, oavsett färg, har en stark roll i dessa frågor men givet kravet på konsensus varken kan eller vill regeringen köra över oppositionen i samma utsträckning som i andra sakfrågor. Regeringen blir beroende av oppositionens stöd eller medgivande. Avhandlingen kommer fram till att det intressant nog inte alltid är nödvändigt att attrahera politiskt stöd utan oftast räcker det för regeringen att inte mobilisera en opposition. Uppfattningen om den utrikespolitiska linjen möjliggör och begränsar handlingsutrymmet och avhandlingen kretsar kring ett antal inramningsstrategier som aktörerna använder för att få policyn att passa in i den utrikespolitiska linjen och på så sätt vinna stöd för sina förslag. En policy som avviker för mycket från den utrikespolitiska linjen riskerar att bli angripen för att splittra den nationella enigheten, vilket är en kardinalsynd inom utrikes- och säkerhetspolitik. Genom att inkludera aktörerna i analysen och lägga fokus på hur motståndare och förespråkare inom regering och opposition väljer att rama in frågan bidrar denna avhandling till en utökad förståelse för hur politiskt stöd för militära insatser skapas.

Läs mer om Lars Wikman här

Ladda ner hela avhandlingen från DiVA (Digitala vetenskapliga arkivet)